Cicero

Den grekiska filosofen och vetenskapsmannen Aristoteles (född 384 f.v.t.) anses vara talekonstens fader. Han menade att retoriken är en slags hantverksmässig konst vars principer kunde studeras och läras ut. För honom var retorik konsten att vad det än gäller finna det som är bäst ägnat att övertyga. Aristoteles började systematisera retoriken. Han fann att människor fattar beslut utifrån tre grunder: ethos, pathos och logos. Ethos motsvarar talarens karaktär, ämnad att skapa förtroende, pathos är lika med de känslor talet väcker hos åhörarna och logos är orden, de sakskäl talaren framhåller.

 

Cicero
Om Aristoteles är talkonstens fader så är den romerske talaren, författaren och politikern Marcus Tullius Cicero, oftast kallad Cicero (född 3 januari 106 f.v.t.) retorikens innovatör och förnyare inte minst genom de så kallade ciceronianska riktlinjerna.

Den unge Cicero var pacifist och i motsats till sina förfäder som tjänade i det militära blev Cicero advokat. I enlighet med Ciceros uppfattning är syftet med den juridiska retoriken att bevisa, att glädja och att övertala – med dennes ord probare, delectare och flectere. Vilket kan sägas motsvaras av Aristoteles artificiella bevis – ethos, pathos och logos.

Cicero var en mästare på att skildra sina kunder på det mest förmånliga sätt samtidigt som han förstörde sina motståndares karaktärer och personligheter. Annat som bidragit till hans popularitet kan vara hans förmåga att framställa sig själv som anhängare till populära värden till de stora massorna, folket, samtidigt som han arbetade med att upprätthålla status och privilegier för maktfolket till aristokratins fördel.

Ett framgångsrecept var enligt Cicero att talaren helt enkelt skulle enkelt dölja sin brist på bevis, logos, med hjälp av ethos och pathos- Det skulle man göra genom att uppröra jurymedlemmar, emotionellt sett så att deras logiska tänkande upphörde på grund av kortslutning. Med stöd av Rubin, behöver man i vart fall aldrig finslipa retoriken.